Biblisk betydelse av att räkna pengar i en dröm

Matthew 6:19-21

¹⁹Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, ²⁰utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. ²¹Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.

Matthew 6:24

Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon[2].

Luke 12:15

Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.»

1 Timothy 6:10

Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval.

Matthew 25:14-30

¹⁴Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; ¹⁵åt en gav han fem pund[1], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. ¹⁶Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. ¹⁷Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två. ¹⁸Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. ¹⁹En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem. ²⁰Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.' ²¹Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' ²²Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.' ²³Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' ²⁴Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; ²⁵och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.' ²⁶Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? ²⁷Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. ²⁸Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden. ²⁹Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. ³⁰Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

Luke 12:16-21

¹⁶Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar. ¹⁷Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.' ¹⁸Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda. ¹⁹Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad. ²⁰Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?' -- ²¹Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.»

Genesis 41:1-57

¹Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden. ²Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. ³Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden. ⁴Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao. ⁵Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå. ⁶Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden; ⁷och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm. ⁸Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao. ⁹Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i dag påminna om mina synder. ¹⁰När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus. ¹¹Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse. ¹²Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning. ¹³Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd.» ¹⁴Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao. ¹⁵Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.» ¹⁶Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar.» ¹⁷Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden. ¹⁸Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen. ¹⁹Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa. ²⁰Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna. ²¹Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag. ²²Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå. ²³Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden; ²⁴och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.» ²⁵Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao. ²⁶De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse. ²⁷Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma. ²⁸Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta. ²⁹Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land. ³⁰Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet. ³¹Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår. ³²Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart. ³³Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land. ³⁴Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren. ³⁵Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den, ³⁶så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.» ³⁷Det talet behagade Farao och alla hans tjänare. ³⁸Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?» ³⁹Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du. ⁴⁰Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.» ⁴¹Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela Egyptens land.» ⁴²Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals. ⁴³Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom »abrek»[1]. Och han satte honom över hela Egyptens land. ⁴⁴Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.» ⁴⁵Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land. ⁴⁶Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land. ⁴⁷Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd; ⁴⁸och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring. ⁴⁹Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den. ⁵⁰Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. ⁵¹Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse[2], »ty», sade han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus.» ⁵²Och åt den andre gav han namnet Efraim[3], »ty», sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land». ⁵³Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända; ⁵⁴sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt. ⁵⁵Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.» ⁵⁶När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land; ⁵⁷och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder. [1] Se Abrek i Ordförkl. [2] Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta. [3] Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.

Daniel 2:1-49

¹I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom. ²Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar och kaldéer[1], för att de skulle giva konungen till känna vad han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen. ³Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag är orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.» ⁴Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: »Må du leva evinnerligen, o konung! Förtälj drömmen för dina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.» ⁵Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning, skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser för orenlighet. ⁶Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få gåvor och skänker och stor ära av mig. Meddelen mig alltså nu drömmen och dess uttydning.» ⁷De svarade för andra gången och sade: »Konungen må förtälja drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.» ⁸Konungen svarade och sade: »Jag märker nogsamt att I viljen vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt, ⁹att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva annat än en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra sig. Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I ock kunnen meddela mig uttydningen därpå.» ¹⁰Då svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller besvärjare eller kaldé. ¹¹Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes, som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke sin boning ibland de dödliga. ¹²Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man skulle förgöra alla de vise i Babel. ¹³När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för att döda dem. ¹⁴Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok, översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att döda de vise i Babel. ¹⁵Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman: »Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?» Då omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde. ¹⁶Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas honom, så skulle han meddela konungen uttydningen. ¹⁷Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och Asarja, sina medbröder, vad som var på färde, ¹⁸och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel. ¹⁹Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför; ²⁰Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn från evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till. ²¹Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd. ²²Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i mörkret är, och hos honom bor ljuset. ²³Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du uppenbarat för oss.» ²⁴I följd härav gick Daniel in till Arjok, som av konungen hade fått befallning att förgöra de vise i Babel; han gick åstad och sade till honom så: »De vise i Babel må du icke förgöra. För mig in till konungen, så skall jag meddela konungen uttydningen.» ²⁵Då förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till honom så: »Jag har bland de judiska fångarna funnit en man som kan säga konungen uttydningen.» ²⁶Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fått namnet Beltesassar: »Förmår du säga mig den dröm som jag har haft och dess uttydning?» ²⁷Daniel svarade konungen och sade: »Den hemlighet som konungen begär att få veta kunna inga vise, besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen. ²⁸Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i kommande dagar. Detta var din dröm och den syn du hade på ditt läger: ²⁹När du, o konung, låg på ditt läger, uppstego hos dig tankar på vad som skall ske i framtiden; och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som skall ske. ³⁰Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad, icke i kraft av någon vishet som jag äger framför alla andra levande varelser, utan på det att uttydningen må bliva kungjord för konungen, så att du förstår ditt hjärtas tankar. ³¹Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig, och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den var förskräcklig att skåda. ³²Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar voro av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben voro av järn, ³³dess fötter delvis av järn och delvis av lera. ³⁴Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna, som voro av järn och lera, och krossade dem. ³⁵Då blev på en gång alltsammans krossat, järnet, leran, kopparen, silvret och guldet, och det blev såsom agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde finna något spår därav. Men av stenen som hade träffat bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. ³⁶Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen: ³⁷Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära, ³⁸och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och som han har satt till herre över allasammans, du är det gyllene huvudet. ³⁹Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt, och därefter ännu ett tredje rike, ett som är av koppar, och det skall råda över hela jorden. ⁴⁰Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra. ⁴¹Men att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett söndrat rike, dock så att det har något av järnets fasthet, ty du såg ju järn vara där, blandat med lerjord. ⁴²Och att tårna på fötterna voro delvis av järn och delvis av lera, det betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt. ⁴³Och att du såg järnet vara blandat med lerjord, det betyder att väl en beblandning där skall äga rum genom människosäd, men att delarna likväl icke skola hålla ihop med varandra, lika litet som järn kan förbinda sig med lera. ⁴⁴Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen; ⁴⁵ty du såg ju att en sten blev lösriven från berget, dock icke genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen, leran, silvret och guldet. Så har en stor Gud uppenbarat för konungen vad som skall ske i framtiden, och drömmen är viss, och dess uttydning är tillförlitlig.» ⁴⁶Då föll konung Nebukadnessar på sitt ansikte och tillbad inför Daniel, och befallde att man skulle offra åt honom spisoffer och rökoffer. ⁴⁷Och konungen svarade Daniel och sade: »I sanning, eder Gud är en Gud över andra gudar och en herre över konungar och en uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara denna hemlighet.» ⁴⁸Därefter upphöjde konungen Daniel och gav honom många stora skänker och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme och till högste föreståndare för alla de vise i Babel. ⁴⁹Och på Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel själv stannade vid konungens hov. [1] Se Kaldéer i Ordförkl.

Matthew 25:14-30

¹⁴Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; ¹⁵åt en gav han fem pund[1], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. ¹⁶Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. ¹⁷Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två. ¹⁸Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. ¹⁹En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem. ²⁰Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.' ²¹Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' ²²Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.' ²³Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' ²⁴Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; ²⁵och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.' ²⁶Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? ²⁷Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. ²⁸Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden. ²⁹Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. ³⁰Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

Luke 16:1-13

¹Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans ägodelar. ²Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan icke längre få vara förvaltare.' ³Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke; att tigga blyges jag för. ⁴Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.' ⁵Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig min herre?' ⁶Han svarade: 'Hundra fat[1] olja.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv femtio.' ⁷Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?' Denne svarade: 'hundra tunnor[2] vete.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.' ⁸Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig klokare mot sitt släkte än ljusets barn. ⁹Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot eder i de eviga hyddorna. ¹⁰Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är. ¹¹Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? ¹²Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till? ¹³Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.»

Matthew 6:24

Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon[2].

1 Timothy 6:10

Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval.

Luke 12:15

Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.»

Matthew 6:31-33

³¹Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?' ³²Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. ³³Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.

2 Corinthians 5:10

Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont.

Luke 19:8

Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.

Acts 3:19

Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade,

James 1:5

Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.

Philippians 4:6

Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse.